French 1848-1903 Paul Gauguin Art Locations (born June 7, 1848, Paris, France ?? died May 8, 1903, Atuona, Hiva Oa, Marquesas Islands, French Polynesia) French painter, sculptor, and printmaker. He spent his childhood in Lima (his mother was a Peruvian Creole). From c. 1872 to 1883 he was a successful stockbroker in Paris. He met Camille Pissarro about 1875, and he exhibited several times with the Impressionists. Disillusioned with bourgeois materialism, in 1886 he moved to Pont-Aven, Brittany, where he became the central figure of a group of artists known as the Pont-Aven school. Gauguin coined the term Synthetism to describe his style during this period, referring to the synthesis of his paintings formal elements with the idea or emotion they conveyed. Late in October 1888 Gauguin traveled to Arles, in the south of France, to stay with Vincent van Gogh. The style of the two men work from this period has been classified as Post-Impressionist because it shows an individual, personal development of Impressionism use of colour, brushstroke, and nontraditional subject matter. Increasingly focused on rejecting the materialism of contemporary culture in favour of a more spiritual, unfettered lifestyle, in 1891 he moved to Tahiti. His works became open protests against materialism. He was an influential innovator; Fauvism owed much to his use of colour, and he inspired Pablo Picasso and the development of Cubism.   Related Paintings of Paul Gauguin :. | Frau im rotem Kleid | Still life with ham (mk07) | The moon and the earth (mk07) | Tahiti streets | Jacob struggled with the Angels |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
F.Rivoire
Fr.1842-1919
CONGNET, Gillis
Flemish painter (b. ca. 1538, Antwerpen, d. 1599, Hamburg) Flemish painter. The son of a goldsmith of the same name, he trained as a painter with Lambert Wenselyns ( fl 1553) and possibly also with Antoon van Palermo (1503 or 1513-c. 1589), an Antwerp art dealer in whose house he lived (van Mander). In 1561 he became a free master in the Antwerp Guild of St Luke. Shortly afterwards he travelled to Italy, going first to Naples and Sicily and then to Terni, where he made frescoes with a painter named Stello. In 1568 he was registered as a member of the Accademia in Florence. He must have returned to Antwerp in 1570, for between that year and 1585 his name appears in the register of the city's Guild of St Luke, of which he became Dean in 1585. A year later, on the arrival of Alessandro Farnese,